Jag tycker att man mycket väl kan hänga här hos Kaj.
Och kommentera!

Iväg, iväg!

Smilla bloggar intressant om bloggdystopier. Läs!


På sätt och vis kan min kommentar kopplas till ett blogginlägg jag skrev i våras. Är marknadsföringsbloggar automatiskt kommunikativa?

Här hittas blogginlägget (med kommentar av Reidar Wasenius) som jag klipper in här:

18 april 2011

bloggandet och kommunikation

På papper.fi är veckans tema bloggar. I en av artiklarna delar Reidar Wasenius "upp bloggarna i huvudsakligen tre kategorier. Där finns de som bloggar för att sprida information. De som vill framföra sina åsikter och de kreativa bloggarna som bidrar med nya tankar. Utöver det finns även de som bloggar bara för att skriva av sig och få uttrycka sig. Men för dem är kommunikationsaspekten av bloggandet inte lika viktigt."

Jag är tveksam.

Hur kan kommunikationsaspekten inte vara lika viktig för de som skriver av sig och vill uttrycka sig? Snarare tänker jag mig det tvärtom. Eller vad är egentligen kommunikation? Jag tänker mig kommunikation som ett ömsesidigt utbyte. Om man bloggar för att förmedla information tror jag inte att man är särskilt intresserad av utbytet. Om man vill prata om kommunikation är det en väldigt enkelriktad kommunikation.

Mitt forskningsmaterial, som består av bloggar från ett ungdomscommunity, kunde kategoriseras som intima, personliga, privata bloggar. Bloggarna vill skriva av sig och få uttrycka sig. I dessa bloggar är det särskilt viktigt att få respons. Att få kommentarer på sina blogginlägg. Att ett utbyte sker. Genom det ömsesidiga utbytet skapas gemenskap, men också motsatsen till gemenskap. Jag kan utläsa identifikation och disidentifikation. Det är fråga om dubbelriktad kommunikation, viktig för just denna bloggare.

Många andra intressanta saker fanns också i artikeln jag reagerade på. Borde kanske ha en bloggar som tema för veckan. Hej, jag har deadline för en tidskriftsartikel om gränser i bloggandet tills onsdag. Det här var en perfekt start tänkandet och skrivande. Bara att fortsätta med den.

Jag känner mig lite skadad.

Bara för att jag råkar arbetstid skriva om bloggandet behöver jag väl inte här skriva så styltigt/högtravande/oledigt. Och det är lite som om jag aldrig förstått uttrycket "skriv kort, ingen orkar läsa långa inlägg utan bilder". Genast jag nämner ordet blogg, glömmer jag liksom hur man gör.

(en liten text jag skrev till tidskriften Ikaros nr 2.2011, temanummer om internet)

 

Är bloggandet gränslöst? Var går gränsen mellan offentligt och privat? Hur kan det offentliga och privata i bloggar diskuteras? Ann-Charlotte Palmgren skriver om hur frågorna diskuterats och synpunkter förändrats över en tidsperiod på två och ett halvt år. Diskussionen tar delvis avstamp från två universitetsföreläsningar om bloggar och sociala medier på nätet.

När jag nyligen förberedde mig på att föreläsa om bloggar och andra sociala medier var min plan att använda samma anteckningar som jag använt två och ett halvt år tidigare när jag höll samma föreläsning, på samma kurs. Kursen ordnades av öppna universitetet i ett kulturämne. Därmed var kursen inte en obligatorisk kurs och deltagarna var där för att de var intresserade av kulturella och historiska perspektiv på kommunikation. Åldersmässigt var spridningen relativt stor, men de flesta var under båda föreläsningarna runt 22 år. Majoriteten studerade kulturämnen eller språkämnen.

Två och ett halvt år kan kännas som en inte alls så lång tid, men när jag bläddrade i mina anteckningar insåg jag att jag inte kunde använda dem utan att göra stora ändringar. Jag hade tidigare inlett med att fråga hur många av kursdeltagarna som hade en profil på Facebook och hur många av dem som hade eller hade haft en blogg. Jag kunde också nu ställa samma frågor, men efter att så gott som samtliga svarat att de var aktiva på Facebook och bloggade kunde jag inte fortsätta med att förklara hur Facebook ser ut eller hur en blogg är uppbyggd. Under två och ett halvt år hinner mycket förändras i hur och till vilken utsträckning personer använder sociala medier och bloggar.

Föreläsningsdelen där jag pratade om historia bakom bloggandet kunde jag låta vara oförändrad. Att bloggandet blivit vanligare betydde inte att det samtidigt blivit mera känt hur bloggandet uppstod. Jag kunde berätta att när Justin Hall år 1994 startade sin nätsida Links from the Underground var syftet att länka till intressanta nätsidor som han hittade. Snart hade även andra liknande nätsidor startats och personerna bakom dessa hade som mål att skapa en ny form av nätsida som skiljde sig från hemsidan. Genom den nya formen var målet att dela med sig av andra sidor och skicka besökaren vidare till andra sidor istället för att locka besökaren till att stanna kvar på ursprungssidan. Dessa nätsidor kunde ses som loggböcker över det egna surfandet. Justin Halls nätsida omformades snart efter start till en intim dagbok på nätet och Hall sägs vara den första bloggaren. År 1997 startade Jorn Barger en egen nätsida, uppbyggd på samma sätt som Links from the Underground och kallade den weblog. Detta var första gången ordet weblog användes. Vägen från hemsida, till loggbok, till weblog, till nätdagbok och senare blogg startade i önskan om att göra något annat, något nytt. Att jämföra dagens blogg med Justin Halls första nätsida är omöjligt. Eller i alla fall är likheterna ytterst få. Det är vanligt med länkar till andra intressanta nätsidor, andra bloggar, tidningsartiklar eller diskussionsforum på nätet, men största delen av innehållet på en blogg är ofta egen text och egna reflektioner.

I forskning om bloggar har diskussionen ofta kretsat kring identitet och gränserna mellan jaget och bloggjaget. Som om de var två av varandra oavhängiga fenomen. Som om det fanns något verkligt/sant/äkta och något overkligt/fiktivt/mindre viktigt. Som om gränsen mellan jaget och bloggjaget bestod i att bloggaren på nätet kunde framställa sig själv som någon helt annan än utanför nätet. När jag här diskuterar bloggar vill jag diskutera gränser, men gå vidare från diskussionen om identitet. I tidig internetforskning hävdades ofta att internetupplevelser tillåter mångfald och flexibilitet, något som jag under min pågående studie av flickors bloggar uppfattat annorlunda. I min forskning studerar jag gränser mellan olika former av flickskap, olika former av kroppslighet uttryckt i bloggar och jag har konstaterat att flickskapet och kroppsligheten som beskrivs är sällan flexibelt.

I denna text tittar jag närmare på bland annat gränsen mellan det privata och offentliga i en blogg. Andra frågor jag ställer är vad får man blogga om? Var går gränsen mellan en dagbok och en blogg? Tiden kan också ses som en gräns. Utvecklingen inom bloggandet och formen för bloggandet har förändrats. Samtidigt som bloggar egentligen är nya fenomen, verkar det som om många av dem som idag har bloggar eller aktivt läser bloggar glömmer att de inte alltid funnits. Bloggar verkar ha blivit en självklar del i många personers liv.

Utvecklingen av internet, och här särskilt uppkomsten av bloggar, gör att även traditionella gränser utmanas. Om gränsen mellan offentlighet och privat överskrids, förändras och omarbetas i olika internetmiljöer behöver kanske också begreppen omdefinieras även om de inte används i internetkontexten.

Vid samma föreläsning om bloggar och sociala medier ställde jag kursdeltagarna frågan om var gränsen går mellan offentligt och privat på internet och i bloggar. Jag hade förväntat mig svar som hävdade att det privata bestod av till exempel känslor, det egna hemmet eller familjelivet. Det var sådana svar jag hade fått två och ett halvt år tidigare. Nu var svaret att det egentligen inte finns något privat på nätet. Allt man skriver i en blogg är offentligt. Den enda möjligheten till något privat är en lösenordsskyddad blogg. En blogg som endast ett begränsat antal personer, några utvalda kan besöka och läsa.

Både gränser och gränsöverträdelse är beroende av varandra. Endast genom överträdelse av en gräns kan gränsen uppfattas. På samma sätt kan gränser endast existera om de kan överträdas. Gränsen mellan offentligt och privat diskuteras ofta i forskning som väldigt suddig, men befintlig på nätet. Under vår diskussion under kursen verkade det däremot som om det inte fanns någon gräns överhuvudtaget. Man kunde inte ens tala om en gränsöverträdelse eftersom ingen gräns fanns. Samtidigt kan jag nu senare se att diskussionens riktning och användande av begreppen snarare behandlade offentligt och privat ur ett rent tekniskt perspektiv. Gränsen fanns inte eftersom den inte var synlig. Eftersom allt (förutom det lösenordsskyddade) var synligt på nätet, var det därmed också offentligt. I diskussionerna i föreläsningen verkade det som om offentligt och offentliggjort användes som synonymer. Kanske det inte är en fråga om att kursdeltagarna anser att gränsen mellan det offentliga och privata försvunnit? En annan möjlighet är att vistelse på nätet blivit så vanligt och vardagligt bland den senare gruppen kursdeltagare, och gränser mellan det privata och offentliga ses därmed på samma sätt som utanför nätet där det privata signaleras genom stängda dörrar, i nätsammanhang som lösenordskyddade sidor. Om jag använt ordet intim eller personlig istället för ordet privat kan jag tänka mig att diskussionen tagit en annan riktning.

När bloggskribenter, som har en personlig dagboksliknande blogg, frågar sina läsare vad de vill läsa mer om i bloggen, är svaret ofta det personliga, det utlämnande och det som berör. Det privata och intima är det mest önskvärda. Samtidigt som bloggskribenter skriver mer om det privata luckras gränser upp. Bloggandet blir på så vis något gränslöst. Om inget i bloggarna kan vara privat, betyder det då att man får blogga om vad som helst? Svaret på frågan beror mycket på platsen för bloggen. Också om det verkar som om det inte finns gränser i vad man får skriva och inte får skriva, kan en del nätsamfund ha särskilda regler.

Nätmötesplatsen ungdomar.se, som jag forskar om, har en regel som säger att det inte är tillåtet att skriva uppmuntrande blogginlägg om ätstörningar och bloggskribenter får inte skriva matdagbok eller viktdagbok. Detta medför att sådana blogginlägg ändå finns bland bloggarna men att bloggskribenterna döljer ”farliga” ord med felstavning eller punkter mellan bokstäverna i ett ord. Även om möjligheter i bloggar kan verka gränslösa, finns det trots allt gränser. Gränser kan också vara normer, oskrivna regler. Dessa gränser och normer blir här synliga genom gränsöverträdelse i bloggarna jag studerar, dessa överträdelser tolkar jag som ett motstånd. I bloggsammanhang handlar det inte endast om normer som också kan hittas i andra sammanhang utan även om något som kunde kallas nätetikett. Som exempel kan nämnas att det inte anses okej att skriva texter med versaler, det uppfattas som att bloggskribenten skriker. Att skriva utelämnande om andra anses också ofta som negativt och något som inte hör till god bloggetikett.

Vid diskussioner om bloggar anses de ofta främja demokrati och åsiktsfrihet. Vem som helst kan blogga. Detta är något som ofta också nämns i bloggar. Men när Sebastian Bergholm, radiojournalist på Kulturtimmen, i december 2010 bloggade om ”den förhatliga bloggande ungdomen” blev reaktionen inom den finlandssvenska bloggvärlden enorm. Att kritisera livsstilsbloggandet i den finlandssvenska blogosfären, där livsstilsbloggandet innebär bloggandet om  och fotografering av bakning, klädköp och heminredning, väckte stora protester bland bloggskribenter. Det verkar som om detta är något som man inte får blogga om, även om det här inte var fråga om en nätmötesplats som ungdomar.se med utskrivna regler. Något annat som inte skrivs om bland finlanssvenska bloggar är personliga upplevelser av ätstörningar. Detta är tabu och något som inte är eftersträvansvärt att skriva om. Den finlandssvenska blogosfären ter sig väldigt homogen om man jämför med den rikssvenska blogosfären som är äldre och större. Om man tittar på detta i ett tidsperspektiv undrar jag hur reaktionen skulle ha varit om två och ett halvt år. Skulle bloggskribenter reagera på kritik av livsstilsbloggandet? Vad bloggar man då om? Vad får man blogga då om? Är det vanligare att lösenordskydda sin blogg?

"Tre av tio unga tjejer bloggar"
”Var tredje ung tjej har en egen blogg”
”Unga tjejer dominerar bloggandet”

Rubrikerna kommer från artiklar om bloggandet och är långt ifrån ovanliga. Den 22 oktober 2008 publicerar Dagens media en artikel med rubriken ”Tre av tio unga tjejer bloggar”. I artikeln framkommer att 28 procent av alla kvinnor mellan 16-18 år har en egen blogg, medan det bland männen endast tio procent i samma åldersgrupp som ägnar sig åt bloggande. Siffrorna kommer från rapporten ”Svenskarna och internet”** gjord av World Internet Institute.

Tidningen Metro publicerar samma dag, med anledning av samma rapport, en artikel rubricerad ”Var tredje ung tjej har en egen blogg”. I artikeln säger Metros nätexpert Nanok Bie att ”det är bra att internet inte är något ”geekigt” och tekniskt längre. Bloggar är mycket kommunikation och sociala nätverk och det är tjejer bättre på än killar”.

I januari 2008 publicerar IT-portalen IDG.se, en portal som koncentrerar sig på IT-nyheter, en artikel med rubriken ”Unga tjejer dominerar bloggandet”, med anledning av Hans Kullins undersökning Bloggsverige 3. I artikeln säger Kullin att ”det som mest sticker ut är att det är så många yngre tjejer som bloggar” Vidare framför Kullin att han tror att det hänger samman med modebloggandets genombrott. ”Mode är så konkret och passar att blogga om, det är lätt att illustrera och det lätt att länka till det man skriver om. Och det är något som intresserar många unga tjejer. Det är mer krävande att blogga om något så abstrakt som till exempel politik. Bloggverktygen har dessutom blivit så enkla att tröskeln till att börja blivit lägre”, säger Kullin.

Också om rapporten "Svenskarna och internet" främst handlar om svenskar i åldern 16 till över 70 bland både män och kvinnor väljer tidningar att fokusera på de unga kvinnorna och bloggandet.

Att blogga ter sig vara något tjejigt, något som är ogeekigt och otekniskt. Tjejer bloggar oftast om mode eftersom det är konkret, lätt att illustrera och lätt att länka till. Tjejer bloggar sällan om politik eftersom det är mera krävande. Tjejer är bra på kommunikation. Tjejer är bra på sociala medier. Tjejer bloggar eftersom bloggvertygen är så enkla att använda. I alla fall om man får tro hur tidningar ofta vinklar bloggandet. När de här tidningar skriver om bloggar handlar det ofta om feminitet. Intressant. Artiklarna råkar alla komma från 2008, det är några år sedan. Nu ska jag fortsätta läsa nyare artiklar.

* Det här är ett utdrag från ett första utkast på kapitlet i doktorsavhandlingen jag skriver just nu. **Fokus i rapporten är på svenskarnas tillgång till internet i olika åldersgrupper och rapporten har gjorts år 2000, 2002, 2003, 2007, 2008, 2009 och 2010.

Hur ofta borde man blogga för att man kan säga att man bloggar?

Vid vilket skede borde man skriva ett ursäktande blogginlägg för att man inte bloggat?

Är det okej att skriva blogginlägg som inte innehåller annat än "bloggpaus"?

Hur är förfarandet om man inte själv vet om att man har bloggpaus, utan snarare tänker att man "hinner sen"?

Doktorsavhandlingen Forskarbloggar. Vetenskaplig kommunikation och
kunskapsproduktion i bloggosfären, skriven av Sara Kjellberg

Avhandlingen kan läsas här.

Efter att jag censurerat mitt förra blogginlägg, skrev jag som aldrig förr. Eller nästan aldrig förr. Eller egentligen kan man säga att jag skrev som förr.
Ofta och regelbundet.
Tills jag skrev de två senaste inläggen. Bloggtakten gjorde antagligen att jag glömde bort censuren,

Att jag i takt med att jag bloggade en hel del i den andra bloggen, knappt skrev något alls här (eller ja, jag skrev faktiskt inget här) beror främst på att jag är trött på att det inte riktigt går att blogga med webbrowsern Safari här på ratata. Det hämmar mig. Det är väldigt synd.

Något jag nyss skrev i min andra blogg, men raderade innan jag publicerade det:

Vred flera gånger upp värmen i arbetsrummet idag. Hostade. Snöt mig lite. Tog handledsvärmarna på mig. Halsduken. När jag kom hem råkade jag se mig i spegeln och märkte att jag var röd i ansiktet och läpparna var heta. Nu har jag kroppsvärk. Känns som feber bakom ögonen. Trött och hängig. Jag orkar inte med sånt här.

Jag undrar varför jag kände mig manad att radera?